När det inte kan bli värre...

...kan det tydligen det.

För 13 år sedan fick jag en ganska ovanlig typ av missfall. Jag vankade av och an i korridorerna på Karolinska sjukhuset och försökte läsa lappar på anslagstavlor för att få annat att tänka på. Jag hade ont, var rädd och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Plötsligt såg jag en skylt med stora bokstäver så jag masade mig, så fort min värkande kropp klarade, dit för att läsa:

"Mitt i den värsta smärtan hörde jag en röst som sa; Håll ut, det kunde vara värre! Jag höll ut, och det blev värre"

I situationer som denna brukar jag tänka tillbaka på den där skylten och undra om den fortfarande sitter där och skrämmer livet hur patienter.

Dotterns förkylning tog nya friska tag idag och däckade henne ordentligt. Hon sov eller låg ner och orkade ingenting. Några timmar senare var samma förkylning ikapp lillan, som om inte allt har varit tillräckligt jävligt för henne!!!
Kvällen avslutades med att mamma och hennes särbo tog med sig dottern hem till mamma, hon somnade i bilen och gick sedan inte att väckas. Lillan somnade i mitt knä efter att ha skrikigt sig själv till sömns. Hon vill ju inte ta medicinen så jag måste tvinga den i henne vilket är hemskt både för mig och det lilla sjuka barnet.

Jag sitter här i ett hem som håller på att förfalla, trött, ledsen och lite uppgiven. Jag hade verkligen trott att vi nått kulmen på allt igår och så blir det värre, mina krafter sinar...