Idag kände jag mig vid ett tillfälle utan hopp för att få huset. Jag vände mig till maken och sa: "Får vi inte huset är vi tillbaka på noll". "Nej, vi är långt ifrån tillbaka på noll, vi har lånelöfte och kan köpa ett annat hus" säger han då.
Efter det mådde jag bättre och insåg att det här inte är det enda huset i stan som är rätt för oss.
Men jag kommer att fortsätta att hoppas så att det gör ont i kroppen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar