Ganska ofta fantiserar jag om hur det skulle vara att vara alldeles ensam.
I min fantasi går jag till ett underbart jobb, har rast och allt på dagen, får äta utan att skära till någon annan och jag slipper ha någon i knät.
Efter jobbet går jag hem till mitt perfekta hem som aldrig blir stökigt eftersom ingen är där och stökar ner. I tvättkorgen ligger 4 st smutsiga plagg och tvätta gör jag bara en gång i veckan.
Jag struntar i att laga mat och lägger mig i stället på soffan med en god bok och bara njuter av tystnaden.
När kvällen kommer stannar jag uppe till midnatt eftersom jag vet att jag får sova ostört hela natten.
Vid varje hödtid står jag och lagar de mest komplicerade maträtter, när man inte har småbarn som drar i en har man tid att laga precis hur mycket som helst (i min fantasi alltså). När gästerna kommer sätter de sig vid mitt perfekt dukade matbord som jag spenderat timmar åt att dekorera.
Samtidigt vet jag att detta livet skulle gå mig på nerverna efter bara ett par dagar (lite tid skulle jag ändå kunna ta för att vila). Utan mat på golvet, barn i sängen och ankor i badkaret skulle jag nog inte kunna trivas i mitt hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
hihi ja det är en skön tanke..men som sagt inget varar för evigt så snart nog skulle man sakna de små liven som man ibland blir så trött på att man inte vet vart man ska ta vägen.
SvaraRaderaMen man älskar dom ju lika mycket för det
Exakt så drömde jag också ibland en gång i tiden, med bonusbarn, jobb och livet i turbofart. Sen blev det så i verkligheten för fem år sen. Chock gick så småningom över i njutning och det blev precis så underbart som du beskrev! Så kommer du också att få det en gång, när alla smulor flugit ut och G förpassats ut till snickarboden! Så sensmoralen är att man ska vara lite försiktig med vad man drömmer om!
SvaraRadera