Liljekonvaljer i hembyn

Igår morse for vi som planerat till byn jag kommer ifrån.
På vägen dit stannar vi alltid vid samma lilla fikaställe av två anledningar; man kan kissa i skogen och det finns bänkar och bord med trevlig utsikt.
Egentligen är det ett café som drivs av Hans Scheikes kvinnor, men det är aldrig öppet så vi passar på att utnyttja deras utemöbler.

Väl på rastplatsen upptäcker jag att stället kryllar av liljekonvaljer, den mest underbara blomma som existerar. Genast utlyser jag kissförbud på blommorna och plockar glatt en stor bunt.



På våra raststopp går det undan, man får kombinera kissandet med att äta smörgås.



När vi kom till stugan började jag med att sätta mina älskade liljekonvaljer i vatten, sonen tog fram datorn och barnen åt godis. Maken började packa upp och organisera.



Lördagen förflöt med marknad, karuseller och middag inne i grannstaden. PÅ kvällen var barnen för uppskruvade för att sova, se hur lillan kämpar med ögonen:



Kl 22 slog tjejerna ihop ögonen och vi andra slötittade lite på film.

I morse bar det av till kyrkogården för att gå till min pappas grav. Jag förknippar inte alls pappa med hans grav så det är aldrig jobbigt att gå dit, men var je gång när jag kommer fram slår sorgen till hårdare än jag någonsin kan ana.
Efter att ha tittat till graven gick vi in i kyrkan och alla fick tända varsitt ljus för pappa, hela tiden fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta. När vi kom tillbaka till bilen brast det för mig och tårarna forsade ner för kinderna. Jag såg liljekonvaljerna som låg i bilen och som jag så omsorgsfullt slagit in för att ta med hem, och jag insåg att de så klart skulle stå hos pappa. Jag sprang med tårarna rullandes ner för kinderna tillbaka till graven och ställde mina älskade blommor hos min älskade pappa.

På vägen hem stannade vi vid cafét och plockade nya liljekonvaljer så nu har pappa och jag samma blommor hos oss.