Pust

Aktiviteten här inne har varit låg de sista dagarna, jag är medveten om det.
Jag undrar ofta om alla andras liv har samma tempo som mitt, och i så fall, hur hinner folk med allt???

Mamma skickade ett sms idag och frågade vad läkaren hade sagt, jag fattade inte vilken läkare hon menade. Jag var ju till läkare i torsdags, fick en tid till lillans läkare nästa måndag och var med sonen till läkare idag som skrev remiss till en annan läkare.
Imorgon ska jag till sjukhuset för att få en dosa med sladdar fastklistrad på mig ett dygn. Jag ska göra ett 24-timmars EKG för att se om jag kan ha någon ärftlig hjärtsjukdom.

Nu är det inte så att jag är orolig för mitt EKG, det är jag inte. Jag röker inte, dricker inte för mycket och har tagit itu med min stress, så jag jämför mig inte med min pappa och det som hände honom. Han hade problem som jag inte har.
Däremot blir de närmsta dygnen väldigt stressiga, igen, och lillans huvudvärk har redan kommit tillbaka. Nu blir det långa dagar på dagis ett par dagar igen, så det kommer att bli tufft för henne.
Imorgon ska jag lämna barnen kl 8.30, vara på sjukhuset kl 9.15, försöka helghandla lite där emellan, sedan på möte på Universitetet kl 11, lunch och föreläsning mellan 13-16, sedan hem och laga mat och stoppa ungarna i säng.
På torsdag ska jag också lämna barnen kl 8.30, sedan tillbaka till sjukhuset så att de kan ta av mig dosan, raka vägen till Universitetet och föreläsning ända till kl 15, sedan hämta MYCKET trötta och slitna barn. Snabbt hem en sväng och så in till stan med sonen som ska med bussen till sin pappa.
Fredag blir lugnare, men inte lugn. Kl 10 kommer en kompis på besök, efter lunch sticker vi till badhuset, sedan hem till ett par andra kompisar för lek och planering av Halloweenfesten.

Jag menar inte att det är synd om mig, jag gillar hur mitt liv ser ut, men det är mycket hela tiden och nu när jag varit ensam med barnen i snart 3 veckor börjar krafterna att sina...