Ännu tröttare

Imorgon kommer maken hem efter 3 veckor. Det känner min kropp och nu ger den upp kampen. Jag hade inget tålamod för barnens tjafs idag och ingen klar bild över vad barnen ska göra i helgen. Jag åker på spa på lördag, så fort maken kommer hem, sedan får han klura ut resten.

Jag måste säga att jag är trött på dem som tror att jag lever lyxliv. Min man tjänar bra, det gör han, bara för att han är bra och hängiven det han gör. Dessvärre skulle han aldrig kunna tjäna ett enda öre på sitt jobb om han inte hade en fru som godtog hans schema och ansåg det värt allt slit under de jobbiga perioderna.
Under åren har jag stött på nästan enbart negativ feed-back på hur vi lever vårt liv. Antingen tycker folk att det är gräsligt att maken lämnar över så mycket ansvar på mig under veckorna, eller så anser folk att jag är en hemsk person som inte jobbar men roffar åt mig så mycket av pengarna.
Hur mycket min man tjänar vet bara jag och min man, efter varje år. För varje övertidsjobb han blir erbjuden tar vi gemensamt beslutet om det är värt det. I vårt förhållande är allt en fråga om "oss".

Min man lämnade sitt dåvarande hemland för att bo med mig, för det kommer jag alltid att känna mig tacksam. Men även där fanns beslut som togs av anledningar ingen annan behöver känna till. Allt är inte svart och vitt, för er som undrar och har åsikter.

Jag har kämpat mycket och länge här hemma, och jag har varit tacksam de flesta av de stunder jag har haft äran att vara hemma med mina barn. Jag är dock inte mer än människa, och detta har jag fått känna av mer och mer de sista åren.
Oavsett ens ekonomiska situation kan saker slita på en något så vansinnigt mer än man väntat sig. Jag har tex varit uppe med dottern i stort sett varje natt i snart 5 år. Jag har gått igenom utredningar där läkare tror att mitt barn har hjärntumör och efter det tvingats uppsöka akutvård för de andra barnen med samma misstanke.
Jag har tvingats backa och inse att jag inte klarar allt jag hoppades på (skriver detta samtidigt som jag gråter) och tvingats möta mina misslyckanden ansikte mot ansikte.

Min man har haft dåligt samvete över detta, han har ju fått sitt drömjobb! Han lever det liv han drömde om, men i hans dröm fanns ingen sliten fru som grät av trötthet när han kom hem.
Min man förstår mig och vill mitt bästa, men vad finns det att göra i vår situation? Hans drömjobb ger mig möjligheten att vara mer nära våra barn och finnas här som mer än 2 vanliga föräldrar. Hur kan jag begära mer än det? Min mans lycka är ju en annan del av situationen, han har ju levt lämnat så mycket bakom sig, hur skulle jag kunna begära mer?

Missförstå mig inte, jag har ett bra liv, men allt är inte det man ser utifrån.