...flyttade jag och mamma från Dalarna för att hon skulle plugga till lärare. Varannan helg sattes jag på bussen till min pappa i Dalarna och då kan ni ju tänka er hur många gånger jag åkt den vägen. Jag kan varje gupp och sten, och jag kan nog berätta en liten histora om varje ort längs vägen.
Som liten 6-åring satt jag där på bussen, förväntansfull och glad för att få träffa pappa. Ju närmare jag kom dessto gladare blev jag.
På söndagarna efter mina helger eller lov sattes jag på bussen tillbaka till mamma. Det är ju alltid skönt att åka till mamma och min vardag med kompisar och annat, men det innebar också att ge pappa en hejdåkram och man inser att dröjer innan man ses igen.
Vet ni, nu är jag 36 år, jag kör min egen bil med mina egna barn i baksätet, men ändå är det samma känslor som poppar upp inom mig när jag åker den vägen. Först kommer ett glädjerus över att få träffa pappa, sedan den där hemska klumpen i magen när man påminner sig om att han inte kommer att vara där. Efter det följer massor av känslor av besvikelse och ilska över hur orättvist livet är.
Väl på plats i Dalarna går det bra, då är han liksom så närvarande hela tiden, men när jag styr bilen hemåt knyter det sig i magen igen och med tårar i ögonen blir det ett tyst "hejdå" till pappa.
Jag är så glad att jag fortfarande kan åka dit, och att det finns människor kvar där för oss, men ändå är det med mycket blandade känslor jag gör dessa resor.
Saknar dig pappa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Tårar kom när jag läste dina rader. Det var en kämpig tid, men mitt kanske något selektiva minne säger att du aldrig klagade över resandet. Du var fantastiskt duktig, glad och ivrig på att få komma iväg. Hela du var alltid som en sol de där åren före tonåren!:) Sen var det var faktiskt var 3:e vecka du åkte... Nåja, senare, i mellanstadieåldern, fick du fritt välja när du ville åka och då blev det ofta varannan helg,ända till tonåren då det en tid glesnade ut lite. Många lov och stora delar av sommarlovet hade ni tillsammans, du och pappa. Härligt att du hade så bra kontakt med pappa att du ville åka och jag vet att han längtade efter dig lika mycket som du efter honom. Förstår att det hugger till av saknad när du är där. Så visst har du åkt den där vägen fler gånger än man kan räkna! Härligt är det också att du har tillgång till två vitt skilda släkter där, förutom den du har från min sida. Du är bra på att hålla kontakt, betyder det! Kram, älskade duktiga unden min!
SvaraRaderaÅh Gud, den saknaden, den saknaden. Jag förstår precis, hela kittet.
SvaraRaderaAldrig hade kunnat föreställa mig hur saknaden efter min mamma, i det här fallet, skulle vara efter att hon gått bort.
De är långt bort men ändå så nära så nära. Jag älskar när hon kommer, den känslan - DEN känslan är bara fantastisk.
Jag slutar aldrig att förundras.
Kram min fina fina vän!
Ja det är verkligen något som man inte kan förbereda sig på! Sorgen kan liksom leta sig in när man minst anar det, eller minst behöver det.
SvaraRaderaKram Jessica!!!