Inbrottsförsök

I natt hände det jag alltid har fasat för, någon försökte komma in i huset.

Sonen vaknade av att någon upprepade gånger slet och drog i dörrhandtaget på altanen som leder in till hans hall. När det blev tyst dyker istället en man upp i fönstret till sonens rum och tittar in, men när sonen börjar fumla med mobilen i mörkret springer personen iväg.
Nyvaken och trött svarar jag när sonen ringer in till mig på snabbtelefonen, och när han förklarat läget springer jag snabbt in till honom med hjärtat i halsgropen.
Visst var han rädd och chockad, men vi bedömde båda att vi kanske bara kunde somna om och sätta på larmet. Några minuter senare ringer han in till mig igen och säger att han tror att någon är i garaget.

Jag tror inte att man kan föreställa sig hur man ska reagera i den här situationen. För mig blev det blackout vad Polisen har för telefonnummer, men jag kände att det i det aktuella läget säkert var ok att ringa 112. Snabbt fick jag besked att en polisbil var på väg men jag stod mitt mellan alla mina barn för att kunna skydda den som behövdes och jag kan säga att benen skakade på mig. Polisen överträffade alla mina förväntningar på bra hjälp, det tog nämligen bara 1 minut tills poliserna i polisbilen ringde upp mig och bad mig stanna i telefonen tills de var framme. Väl på plats letade de igenom trädgården och skogspartiet närmast oss utan att hitta något/någon. Däremot meddelade andra poliser på polisradion att en person av Polisen mycket väl känd, syntes i en bil några gator bort strax efter att någon försökt ta sig in i vårt hus.

Lö 01.30 åkte poliserna igen. Kl 03 insåg jag att allt jag kunde göra var att vänta ut tiden och bara stå ut tills det blev morgon. Kl 04.30 somnar jag till, kl 04.38 vaknar lillan. Kl 05.30 somnar jag och sover tills lillan vaknade kl 8.

Sonen fick vara hemma idag och följde med mig och köpte en lampa att ha ute som tänds om någon kommer i närheten.

Undra hur lång tid det kommer att ta tills man känner sig trygg igen?!