När skräcken griper tag i en

En av mina värsta mardrömmar blev verklighet idag. Jag skakar bara jag tänker på det.

Jag var ute och sprang i skogen. Jag hade nog kommit ca 2 km in i skogen, lika långt från bebyggelse. En ung man gick en bit framför mig, han vänder sig om och tittar på mig, sedan tar han in på en annan stig till vänster. Jag fortsätter att springa rakt, men efter en stund får jag en känsla av att någon går bakom mig. Jag vänder mig om och ser att det är samme man som tidigare gick framför mig, men i samma stund som jag vänder mig gömmer han sig bakom ett träd. Jag fullkomligt frös till is, men chocken fick mig att fortsätta springa framåt. En stund senare vänder jag mig om igen, och än en gång ser jag mannen som kastar sig in bakom ett träd och gömmer sig för mig. Nu börjar jag inse att jag måste göra något. Ingen skulle höra mig om jag skrek och ingen visste var jag var om jag skulle bli saknad. Jag stannar, tar ur mobilen ur etuiet på armen och letar fram min mammas mobilnummer så att mobilen är redo. Ett par sekunder tvekar jag, sedan vänder jag riktning och springer tillbaka, mot mannen, för att försöka komma ut ur skogen. Då kommer han springande mot mig naken!!! Mitt i all chock och rädsla blir min första tanke att allt bara är ett skämt när han kommer naken, men när jag ser hans mörka blick inser jag att detta absolut inte är något skämt. Adrenalinet rusar ut i blodet och samtidigt som jag trycker på knappen som ringer upp min mammas mobil springer jag så fort benen bär. Jag vågar inte vända mig om eftersom jag tänker att det skulle få mig att tappa dyrbar tid så jag springer och springer tills jag ser en äldre kvinna med två hundar. Jag berättar för henne vad som hänt och tillsammans går vi snabbt ut ur skogen.

Väl hemma ringer jag polisen som säger att de ska FÖRSÖKA skicka en bil att kolla upp detta! Vem vet vad han hade gjort om jag inte överraskat honom genom att byta riktning?! Vem vet vad han kan göra någon annan??

Nu när den värsta chocken har lagt sig känner jag mig riktigt riktigt ledsen. Och bilderna från när jag ser honom förfölja mig och gömma sig spelas upp för mig hela tiden som en film.

Jag antar att dessa minnen kommer att blekna, men nu känns det inte bra alls.

Kramar från Mamasnest