Frustration

I flera år har jag och min man sagt "det ska bli så skönt om ett par månader när vi får ett fast schema så att vi kan planera bättre". Hela tiden inträffar något nytt som innebär att detta schema ändras och vi vet aldrig för hur länge. När min man åkte till jobbet för snart två veckor sedan trodde jag åtminstone att jag visste när han skulle komma hem, men som vanligt kan man inte lita på det heller... Nu kan det lika gärna bli en extra vecka och då kommer han inte hem förrän nästa torsdag. 3 veckor ensam med barnen är rätt mycket när man ställt in sig på 2. Vi vet heller inte om han kommer att vara hemma 1,2,3 eller 4 veckor nästa gång. Att vi inte har någon barnvakt gör det heller inte lättare, men det går.

Vi hade massor av planer för helgen, men jag antar att jag och barnen får göra en del av det ensamma.

Sådant här gör att jag blir orolig för hur det ska gå den dag jag börjar jobba eller plugga heltid igen. Att vara ensam så mycket och inte kunna planera något är inte helt lätt. Men så länge det är makens lön som betalar räkningarna så måste det ju gå först. När lillan blev sjuk och inte orkade vara på dagis långa dagar var enda alternativet att jag skulle hoppa av skolan. Hade maken slutat jobba hade vi ju fått flytta från huset.

Visst, mitt liv är jättebra på många sätt och många avundas mig som inte "behöver" jobba. Dock måste man komma ihåg baksidorna av det, samt att det inte var ett frivilligt beslut av mig utan ett beslut jag var tvungen att ta.

Nu håller vi tummarna för att vi har ett schema till jul, lägg det på minnet så får vi se hur det går!

 

Kramar från Mamasnest