Jag har funderat hela dagen på om jag ska skriva det här inlägget eller inte, men beslutade att det kan vara skönt att slippa låtsas en massa och kanske hjälper det någon annan.
Jag gjorde EKG idag och de kollade också blodtrycket igen. EKGt var normalt och blodtrycket har gått ner så pass mycket att det nu ligger inom de normala värdena.
Jag gick igenom mina symptom för dem och fick förklarat att jag är en hårsmån från att bli utbränd just nu.
I min värld är det bara olyckliga människor med vansinnigt tråkiga jobb som blir utbrända och jag älskar ju mitt liv! Jag vet att jag har många åtaganden, men jag älskar allt jag gör i min vardag och jag älskar också tempot i mitt liv. Tyvärr är inte jag och kroppen överens på den här punkten och det här känns oerhört svårt för mig att acceptera.
Det känns också väldigt svårt att acceptera att de svåra fysiska symptom jag har inte beror på annat än mitt eget psyke. Vissa dagar har jag knappt kunna stå på benen och det beror alltså på att jag gör för mycket roliga saker?!
Som tur var hade jag bokat in ett besök hos min mamma, hälsopedagogen direkt efter Vårdcentralen. När jag körde till mamma började jag plötsligt att gråta och kunde inte sluta. Gråten kom från ingenstans och var inte länkad till någon särskild känsla alls, den bara kom och ville inte sluta. Flera gånger under dagen kom den tillbaka och det kändes konstigt och olustigt att bara börja gråta så där.
Mamma säger att jag gråter för att jag är så himla slut, det kanske är så?!
Vad jag vill med det här inlägget är inte att få folk att tycka synd om mig. Jag vill bara få folk att förstå att man inte behöver leva ett olyckligt liv för att hamna i den här situationen. Jag är ju allt annat än deprimerad men har ändå levt mig sjuk.
Nu vill jag inte gå in på vilka symptom jag har, men jag kan lova att vissa dagar är jag riktigt riktigt sjuk.
Nu väntar ett annat liv för mig, hur jag nu ska hitta ett som passar både kroppen och själen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Åh vad bra du formulerar dig. Jag var i samma situation som du, för ett år sedan när jag var 20. Jag trodde aldrig att någon i min ålder, som dessutom älskade alla saker jag gjorde - kunde hamna där. Jag önskar att jag läst detta inlägget innan dess, jag tog det inte alls så bra som du verkar göra.
SvaraRaderaHoppas verkligen att du snart hittar ett tempo som passar både psyke och kropp.
Du kommer att hitta ett sätt, det vet jag. Du kommer heller inte behöva avstå från det som är roligt i ditt liv. Kanske bara välja att göra annorlunda och med din fulla närvaro just då. Jag lovar att det inte blir mindre, tvärtom! Först och främst handlar det om att du lär dig prioritera annorlunda. Nu gäller DU själv först och att be om hjälp. Träning i medveten närvaro kommer att hjälpa dig med det. Jag kan inte lova att det är enkelt, men det är värt mödan för att få ut det maximala av välmående och lycka, eller hur? Jag finns alltid om du behöver mig, det vet du väl? Kram, min fantastiska dotter!
SvaraRaderaJag tycker du gör rätt som delar med dig av ditt liv, på ett lagom ingående sätt. jag försökte själv göra på samma sätt när det drabbade mig. Visst kan också roliga saker bli för mycket! Ibland pga att man helt enkelt kör för hårt - bara för att man klarat ett maraton en gång klarar man det ju inte varje dag..! Och ibland kan roliga saker man gör just nu bli för mycket för att man bär med sig tråkiga saker sen förr, som inte riktigt bearbetats ordentligt. Vad som är rätt metod för återhämtning är individuellt. Våga känns efter, våga lita på kroppens signaler och gör det som just du mår bäst av. Och kan du inte avgöra det själv - ta hjälp av nån annan som kan guida dig :)
SvaraRaderaMånga kramar från mig!
Ja Jill, det är precis så tror jag. Du gråter för att du är så himla slut. Och det låter ju som en bra början - att det kommer tårar. Ett sätt för kroppen att lätta på trycket. Och när du är alldeles för spänd, så kan inte ens tårarna komma. Så tänker jag.
SvaraRaderaJag har varit där, jag sprang in i den där svarta hemska väggen och jag älskar mitt jobb, älskar tempot i mitt liv och blir väldigt lätt rastlös ... men jag hamnade där ... helt plötsligt snurrade världen omkring mig o jag kände mig "utanför mig själv"...
SvaraRaderaDet tog ca 2 år i terapi för att hitta en balans o acceptera min sjukdom.
Ibland kommer tankar och jobbiga perioder som man tidigare trängt bort ifatt en, och i ditt fall är du själv med barnen mycket... 3 barn, som varit sjuka en hel del, studier, flytt och säkert en massa annat .... våga be om hjälp, du blir inte en svag människa av att be om hjälp, utan tvärtom ... det är starkt att våga be om hjälp när man känner sig svag.
Tänker på dig vännen!!
Kramizar