Jag har funderat hela dagen på om jag ska skriva det här inlägget eller inte, men beslutade att det kan vara skönt att slippa låtsas en massa och kanske hjälper det någon annan.
Jag gjorde EKG idag och de kollade också blodtrycket igen. EKGt var normalt och blodtrycket har gått ner så pass mycket att det nu ligger inom de normala värdena.
Jag gick igenom mina symptom för dem och fick förklarat att jag är en hårsmån från att bli utbränd just nu.
I min värld är det bara olyckliga människor med vansinnigt tråkiga jobb som blir utbrända och jag älskar ju mitt liv! Jag vet att jag har många åtaganden, men jag älskar allt jag gör i min vardag och jag älskar också tempot i mitt liv. Tyvärr är inte jag och kroppen överens på den här punkten och det här känns oerhört svårt för mig att acceptera.
Det känns också väldigt svårt att acceptera att de svåra fysiska symptom jag har inte beror på annat än mitt eget psyke. Vissa dagar har jag knappt kunna stå på benen och det beror alltså på att jag gör för mycket roliga saker?!
Som tur var hade jag bokat in ett besök hos min mamma, hälsopedagogen direkt efter Vårdcentralen. När jag körde till mamma började jag plötsligt att gråta och kunde inte sluta. Gråten kom från ingenstans och var inte länkad till någon särskild känsla alls, den bara kom och ville inte sluta. Flera gånger under dagen kom den tillbaka och det kändes konstigt och olustigt att bara börja gråta så där.
Mamma säger att jag gråter för att jag är så himla slut, det kanske är så?!
Vad jag vill med det här inlägget är inte att få folk att tycka synd om mig. Jag vill bara få folk att förstå att man inte behöver leva ett olyckligt liv för att hamna i den här situationen. Jag är ju allt annat än deprimerad men har ändå levt mig sjuk.
Nu vill jag inte gå in på vilka symptom jag har, men jag kan lova att vissa dagar är jag riktigt riktigt sjuk.
Nu väntar ett annat liv för mig, hur jag nu ska hitta ett som passar både kroppen och själen...
Inlägg
