Tjejmiddag man tar vara på

Igår kväll var en gammal kompis här på besök. Det är alltid lika kul att träffa henne, och det roliga är att det inte spelar någon roll hur ofta vi ses, det känns ändå alltid ok att öppna sig när vi är tillsammans.
Under åren har hon och jag, antingen bott i hop, träffats några gånger i veckan eller bott i var sin värdsdel och träffats ett par gånger om året. Hur som så har relationen bestått och trots att våra liv inte kunde vara mer olika tror jag att vi har en hel del att ge och lära varandra.

Här är maten vi åt (de marinerade räkorna kom inte med på bilden):



Natten var hemsk, lilan är förkyld och det hatar hon. Varje gång hon blir förkyld så skriker hon konstant både dag och natt tills hon är frisk igen.
2-åringen överraskade mig i morse genom att be om att få flätor i håret. Hon brukar argumentera friskt för att slippa ens borsta håret annars.



Någon kanske undrar varför jag inte skriver så mycket om min son här i bloggen. Anledningen är att det händer mycket runt honom just nu och det blir lite för utlämnande och känsligt att lämna ut de detaljerna här. Ni som står oss närmast vet ändå...

Nu vet jag varför småbarns mammor inte så ofta har lösnaglar. Följande saker är mer besvärliga att göra med långa stenhårda naglar:

• Ge Alvedon-suppar till barn
• Trycka på knappen till bilbarnsstolen
• Lossa gummisnoddar ur tjejernas hår
• Knäppa knapparna i deras klänningar
• Öppna läskburkar
• Öppna mjölkpaket
• Peta ur gojs ur ögonvrån utan att bli blind

Det är ganska jobbigt att vara ensam med barnen nu igen, särskilt när lillan är sjuk och går mig på nerverna med sitt ihållande gapande. Det enda som håller mig uppe är att sambon redan har tjänat X-tusen kronor på bara de här dagarna. I vår situation behövs varje krona vi kan få in!