Tröst

Maken blev lovad övertid den här veckan och genast bestämde vi oss för att unna oss en resa för de pengarna. Jag sitter ju liksom här och stirrar på samma väggar varje dag året om och det driver mig till vansinne! Jag måste komma ut härifrån innan jag blir galen på riktigt.
Vid lunchtid tog jobbet tillbaka löftet om övertid och där försvann vår chans till sol den här sommaren. Och även min chans att få lämna "jobbet" några dagar.
För den som inte varit i min situation är det svårt att beskriva besvikelsen. Jag har varit hemma i nästan 9 år nu, med ett avbrott på 1 år för studier. I 9 år har jag alltså gått och trampat hemma varje dag. Och hälften av de åren har jag inte varit hemma frivilligt. Först var jag ju sjukskriven i flera år, sedan arbetslös i 6 månader. Därefter följde en föräldraledighet på 4 år, ett års studier, och så fick jag gå hem igen när lillan blev sjuk.
Jag vet inte hur många år man kan gå så här innan man blir knäpp på riktigt, men jag tror jag närmar mig den gränsen nu.

I natt sover lillan hos mamma så jag och dottern skulle mysa ordentligt. Lite svårt med en besvikelse som bränner men jag gjorde mitt bästa.
Vi åkte till en affär i stan som säljer lite av våra favoriter från USA:

Nu sover dottern och jag sitter här och tillåter mig att vara ledsen och besviken. Jag tänker nog göra det ett par timmar till, sedan lägger jag mig och tar nya tag imorgon igen. Som vanligt....