Vem är felfri?

Jag har fått frågan flera gånger hur jag känner inför ev. diagnoser på barnen. Därför tänkte jag förklara lite hur jag tänker där.

När jag väntade lillan pratade jag och maken lite om hur vi skulle ställa oss inför att göra tester som visar olika funktionshinder hos barnet.
Först kom vi fram till att vi ändå inte skulle göra abort, men då började vi fundera över om vi ändå skulle vilja bli förberedda på om vårt barn hade funktionshinder.
Ganska snabbt insåg vi att vi inte på något sätt tog för givet att vi skulle få felfria barn, vårt barn skulle bli perfekt i våra ögon ändå.

Lite så ser jag på det nu med. Jag är inte felfri, så varför skulle jag bli besviken om något visar att inte mina barn är det heller?!
Jag vill alltid veta vad jag kan göra för att hjälpa mina barn, och den insikten ökar genom deras utredningar, alltså leder det till något positivt.

Självklart blir jag ledsen för mina barns skull om jag får veta att de kommer att dras med svårigheter för resten av deras liv, men samtidigt vet jag ju vilka kloka och duktiga individer de är, så jag ser fram emot att kunna finnas vid deras sida och hjälpa dem.

Att se det som något personligt nederlag, som en del verkar tycka, förstår jag inte alls. Det är först när man ger upp och slutar kämpa man har förlorat.