Hux flux...

...fick jag för mig att jag tröttnat på det här med att stirra på de här väggarna. Just den här känslan har jag ganska ofta men brukar fogligt finna mig i situationen. Idag var ingen vanlig dag, för idag gjorde jag något åt det, eller i rätt riktning i alla fall.
Jag åkte in till stan och skrev in mig som arbetssökande på Arbets förmedlingen.



Väl där fick jag mig en skopa av deras överförmynderi, men det såg jag till att avstyra direkt! De kan liksom inte hunsa med mig och styra och ställa som vill, jag har ju ingenting att förlora liksom. De visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till mig eftersom jag var där enbart för min egen skull och inte för att få någon typ av ersättning.
Om en dryg månad ska jag få träffa en handläggare och då göra upp en plan för hur vi ska jobba, det känns jättespännande!

De flesta som uppsöker Arbetsförmedlingen går nog dit mindre entusiastiska, av förståeliga skäl. Man brukar ju hamna där när man mist sitt jobb=inkomst så det är klart att det känns olustigt att sitta där. För en gångs skull var det fördel för mig eftersom jag bara har att vinna där, jag har ju inte förlorat något.

Kanske starten på ett nytt liv för mig?!