Känslomässigt mycket

Den här hösten går nog till rekord för mycket känslostormar, av flera orsaker. Lillans utredning, sonens utredning och massa massa annat.

Det är skönt att det går framåt och att vi får svar, men det är oerhört jobbigt känslomässigt Ibland finner man inte ens ord på det som är jobbigt, det liksom bara gnager i en.

Om 2 veckor har jag 3 besök till sjukhuset på 4 dagar. På måndagen ska jag till BUP och prata med en psykolog om sonens utredning, på onsdagen blir det en heldag på sjukhuset då sonen ska sövas och göra en magnetröntgen av hjärnan och på torsdagen ska jag, maken och lillan till föräldrastödsenheten för tester och samtal om lillan.
Jag gissar att jag kommer att vara känslomässigt uttömd i slutet på den veckan.

När man sitter och pratar så ingående om sina barn pratar man ju även om sin föräldraroll. När ens barn har svårigheter kan man ju inte låta bli att undra om man gjort något fel, även om det skulle vara omedvetet. Eftersom barn med funktionshinder inte alltid fungerar som andra barn kanske vi "borde" ha löst saker på andra sätt än vi gjort?!
Sådana frågor dyker automatiskt upp och man rannsakar sig själv om och om igen.
Det är med andra ord inte bara en lättnad när man får svar på sina frågor, det är också jobbigt.