Slutar skämmas

Jag vill förklara att jag inte är förkyld och jag har heller inte cancer. Det har bara varit lite mycket på sista tiden. Jag är ensam mycket här hemma och har två barn som utreds och som har lite speciella behov, oron för dem och framtiden tär på en. Att vara 5 st i familjen och leva på 1 inkomst är också ett orosmoment, hur länge håller det med stigande räntor och ökade utgifter?!
Jag vet att mina fysiska besvär beror på min inre stress, men jag vet inte hur jag ska må bättre när jag inte kan påverka det som händer i mitt liv. Nu har jag faktiskt tagit steget jag inte trodde att jag skulle ta, jag har begärt en tid till läkare för mina besvär.

Idag mådde jag sämre än på länge och jag undrade hur jag skulle orka till min man kommer hem om ca en vecka. Som tur är har jag en mamma som är expert på sådant här och klok som hon är kom hon och hämtade mig och barnen (jag ville inte köra bil när jag mådde som sämst) och körde ut oss till torpet i några timmar.
Nu mår jag lite bättre och vågar tro att det går åt rätt håll nu. Jag SKA må bättre, så är det bara! Om inte annat så ska jag med lillan till en sjukgymnast på NP (Neuropsykiatriskaenheten) på tisdag och då måste jag vara på topp. Det är läkarnas sista hopp för att hitta svaret på varför lillan blir så dålig så det besöket bara måste gå bra.
Vad gällande sonen så har jag samlat journaler från hans unga år och skickat dem till skolan, hoppas på ett nytt läkarbesök snart då det går om möjligt sämre i skolan för honom nu. Smart som han är kan han ändå inte visa det och så ska han inte behöva ha det!

Som sagt, det är lite mycket nu och jag vet inte hur jag ska kunna påverka det som sker runt omkring mig?! Kanske går inte det och då måste jag lära mig hur jag hanterar mina känslor runt det.
Inte lätt, men ingenting är omöjligt.