Jag är nog ingen supermamma

Sitter här på kvällskvisten och funderar på det här med att vara supermamma.

Idag när vi leker lite utanför huset säger min granne till mig att min bebis äter en sten. Då hör jag mig själv svara: "Jag vet, men den var så liten så den kan hon inte sätta i halsen". Visst, så kan man tänka, men man kanske inte alltid borde säga sånt högt...

Jag har upptäckt att jag är en sådan mamma som alltid låter mina barn åka i de där bilarna som de har på affärerna och som man stoppar i en tia för att höra dem brumma ett par minuter och vibrera lite. Jag låter inte ungarna åka för att jag inte orkar höra dem tjata, men jag vill ogärna säga nej till saker av principskäl. Jag har råd, jag har tid och jag tycker om att se deras små ansikten lysa upp när de gasar för allt vad de är värda.
Likadant är det med kökssakerna. Här hemma är det ok att leka med kastruller, platsslevar och andra byttor, man får till och med göra det så ofta man vill, bara man hjälper till att städa efter sig.

När vi är ute och leker får mina barn slå sig. Det är en naturlig del i inlärningen tror jag och jag rusar inte fram så fort de snubblar. Stora tjejen åker med sin lilla bil i branta sluttningar och andra föräldrar kastar sig förfärade efter henne för att hon inte ska slå sig, vad lär hon sig av det? Skrapsår på knäna har lärt mig massor under min uppväxt, det vill jag ge mina barn med.

Jag undrar vad en supermamma ger sina barn att äta?! Mina barn har ätit både färska skaldjur, skräpmat och grönsaker från det att de har kunnat tugga själva. Sötsaker försöker jag hålla nere på, men annars äter de det som vi äter oavsett ålder och mat. Lillan mumsade pizza och rökta räkor när hon var 7 månader gammal, barnmat har hon aldrig varit intresserad av.
En supermamma skulle nog aldrig ens ta med sina barn till en pizzeria, och om hon gjorde det skulle hon kräva specialkost till sin dyrgrip.

I mina funderingar kring det här med att vara supermamma inser jag snabbt att det inte blir jag som skriver nästa "Barnaboken", så nu slipper jag oroa mig för vem jag skulle tillägna den boken.